Nu var det lite över en månad sen Psykologi 1 på Stockholms Universitet avslutades. På ett sätt känns det skönt, men samtidigt blir jag väldigt ledsen då jag saknar det något fruktansvärt. Känner mig helt förvirrad över vad jag nu ska göra fram till september. Har/ska jobba en hel del men sen då.. det återstår att se!
I höstas när jag sökte till Psykologi 1 kursen fanns det många som var emot den tanken. Har sökt denna kurs sedan hösten 2011, så för mig var och är det SÅ viktigt. Min dåvarande arbetsterapeut såg logiskt på saken: Mådde inte så bra i höstas, låg efter i skolan, hade helt fel medicin osv, tog på mig för mycket osv. Men fortfarande fanns det något som brann inom mig, måste bara göra det här tänkte jag! Oavsett om jag kommer in eller inte. Its a must! Trodde verkligen inte att jag skulle komma in denna gång heller, men ville i alla fall göra ett försök, om det så skulle innebära slutet för mina studier. Efter ett och ett halvt år med studier som gått sådär, halvfärdiga terminer, stress över att få in poäng osv så ansåg både hon och många andra att jag borde tillåta mig själv att ta en “paus” under våren 2013. Försöka ta igen tidigare poäng, fokusera på att jobba och stressa ner. Psykologi kommer alltid finnas kvar att plugga fick jag höra. Även att det kanske skulle bli för svårt, med tanke på allt jag inte klarat tidigare.
Sen kom den dagen då jag gick på reservuppropet med stora förväntningar men också en stor oro. Vad skulle jag göra om jag inte kom in? Var rädd att hela min värld skulle falla och lusten för att studera skulle dö ut helt. Men så satt jag där tillsammans med 40 andra personer som också kämpade för att komma in. Hade redan innan försökt räkna på hur jag låg till, vilken chans att just jag skulle få en plats. Det var typ 50 % chans. Det första jag möts av är två personer som är ansvariga för kursen kommer in och ser sådär ledsna och förtvivlade ut. Tänkte direkt att det var kört. Men så säger dem att vi alla i rummet hade tur inför denna termin, alla kom in! Oavsett reservplats! Tidigare har det bara varit runt 10 personer av reserverna som kommit in, stor efterfrågan och extremt begränsat med platser!
Den dagen var väldigt betydande för mig, det är få dagar i mitt liv som jag varit så lycklig. Trodde först inte att det var sant, att jag efter 1 och ett halvt år skulle komma in?! På tur dessutom!
Har i så många år velat läsa psykologi, men fick först för två sen reda på att man kunde läsa enstaka fristående kurser, för att ta en kandidatexamen inom psykologi. Tidigare trodde jag att endast psykologprogrammet var ett alternativ. Där är det typ omöjligt att komma in, plus att jag vill inte ens bli psykolog.
På något sätt vill jag bevisa för både mig själv och andra att jag klarar det här. Har lovat många runt omkring mig att jag skulle klara min studier, för en gångs skull bli klar med något i mitt liv. Bestämma mig och löpa linan ut. Trots många upp och nedförsbackar längs vägen så står jag här nu efter 2 år och är väldigt säker på att detta är min väg i livet.
Under resans gång har det varit många som sagt till mig att jag kommer aldrig klara av högskolestudier, det är för svårt, och flera personer har ställt sig frågandes till vad jag ska med en psykologiexamen till. Vad blir man av det är den eviga frågan. Faktum är att det finns få kurser/program på högskolan som faktiskt leder till ett direkt jobb. Bortsett från KY-utbildningar och vissa program. Men man pluggar där för att få kunskap, bredda sig och sedan om man vill fördjupa sig inom det med ännu högre studier.
Har träffat så sjukt många studievägledare under resans gång och många säger samma sak, eller så vet dem inte särskillt mycket tyvärr. Då får man ta saken i sina egna händer helt enkelt.
Denna vårtermin har jag klarat alla tentor på kursen, samt en från i höstas. DET är awesome! Är evigt tacksam och glad över att jag inte “lyssnade” på de som sa att jag inte borde göra detta i vintras. Ibland måste man bara gå på magkänslan, även fast jag ofta gör det i min vardag, vilket leder till många dumma impulsiva beslut och vägval. Men inte denna gång! 😉
Medicinen, KBT och såklart intresset har nog varit en stor bidragande del till att jag lyckats så bra denna termin.
I augusti ska jag skriva om två tentor från hösten 2012, fick Fx på ena så ska bara komplettera och den andra är enkel. Så ytterligare 15 hp att kamma in där!
Nu till det mindre positiva flytet jag svävat på under våren. Jag blev återigen reserv till Psykologi 2 på SU i höst. Detta har verkligen varit jobbigt att hantera senaste veckan sedan jag fick reda på det. Varit väldigt tyst om det och hållt det inom mig. Det värsta är nog att jag som kämpat så hårt under hela våren, klarade 30 av 30 hp och dessutom har tidigare högskolepoäng, inte kom in direkt. Behörighetskravet för att komma in på Psykologi 2 är att man måste ha klarat 75 % av Psykologi 1 och utöver det kollar de endast på hur många tidigare HP man har. Jag har klarat 100 % och sökte på runt 60 HP tror jag och nu är jag uppe i 70 HP, i augusti ännu mer. Men vad gör det när de är få platser, många som söker och andra som sitter där på sina 200 HP och söker in. Trist men inte så mycket att göra. Om ca tre veckor, 6 augusti sker andra urvalet, då kommer garanterat min reservplats flyttas neråt, då många som blivit antagna kanske väljer något annat och andra tackar nej till sin reservplats. Detta kommer fortfarande inte innebära någon direkt fribiljett för min del att direkt komma in på kursen. Så troligtvis kommer jag få leva under oro och stress ända fram till sista veckan i augusti då reservuppropet är. Detta är verkligen nackdelen med att gå den väg jag gör, läsa fristående kurser för att ta en examen. Du måste inför varje termin söka nästa kurs, och leva ett liv i ständig osäkerhet på framtiden.
Oavsett finns det inget mer jag kan göra nu förutom att vänta och hoppas. Från att vara något självklart gick mina studier återigen till att jag ska behöva förlita mig på hoppet och turen. Detta är verkligen det jag vill, och det värsta är att jag vet många som läste Psykologi 1 och hoppade av eller inte brydde sig särskilt mycket om det. Dessa människor tar alltså upp en plats som 100-1000tals andra personer SÅ gärna vill ha. May them burn in hell haha XD
Har inte direkt haft någon reservplan för detta och hösten som kommer, jobbar på det. Kommer troligtvis jobba lite och ta igen tidigare poäng i sådana fall, och söka kursen igen till våren. Men vill inte ens tänka i dem banorna. SKA komma in! Så är det bara.
OM jag nu kommer in, vilket jag så innerligt hoppas så är vägen några år framöver fortfarande inte helt räddad, men har då i alla fall kommit en bit på vägen och närmre mitt mål!
Om allt går som det ska så är planen lagd enligt följande: Psykologi 2 i höst, Psykologi 2 fortsättning i vår (det finns massor med delkurser att välja på och kommer bara få läsa 4 i höst om jag kommer in, därför vill jag läsa de andra som också är sjukt intressanta i vår) för att sedan avsluta med Psykologi 3 nästa höst, där jag gör C uppsatsen och får min kandidat i psykologi. Om jag efter det inte tröttnat helt på psykologi så kommer jag söka till masterprogrammet i Psykologi på SU. Säkert svårt att komma in, och få platser men värt ett försök!
Kommer dock endast läsa master i två år om jag vill fortsätta med att forska inom psykologi, skriva en avhandling och bli doktorand. Allt detta är en process som kan ta 5 och ett halvt år totalt, men är det rätt väg för mig att gå så är det värt det.
I annat fall kommer jag nog vilja jobba som kanske jobbcoach eller inom HR efter kandidaten. Ta en paus på några år och jobba, möjligheten att plugga en master finns ju kvar. 🙂
Har redan nu börjat drömma mig bort lite kring vad jag helst skulle vilja skriva/göra ett arbete om i min C-uppsats. Det är många kurser dit och det är möjligt att mycket ändras på vägen. Men just nu är det hjärnans anatomi, klinisk psykologi, kognition, ADHD och Borderline som ligger närmast hjärtat. Dessa ämnen/saker har jag dock fortfarande alldeles för lite kunskap om och det är väldigt brett. Det återstår att se helt enkelt! 😉
