I våras gick jag under några veckor KBT med fokus på ADHD, vilket jag skrivit ett eget inlägg om tidigare. I slutet av den utbildningen så berättade jag för de i gruppen om min blogg, som jag inte varit särskillt nöjd över senaste halvåret då jag varit väldigt passiv här. Men hur som så frågade de som som höll i gruppen om jag kunde tänka mig att föreläsa en timme vid ett tillfälle under grundutbildningen i höst för personer med ADHD/ADD och dess anhöriga. Har ju själv gått den här grundutbildningen två gånger, förra hösten och i våras. Då har jag blivit väldigt inspirerad av de som berättat om sin ADHD/ADD. Det var särskilt en föreläsare som berörde mig till den grad att jag nästan började gråta och fick panikkänslor. Ville i princip springa ut från rummet och skrika rakt ut. Detta pga att det var så mycket i hennes uppväxt/historia som jag kände igen och kunde relatera till. Andra föreläsare har varit mer sakliga och kommit med tips och råd. Alla har ju sin grej och sin historia!
Under dessa utbildningar har ju tanken slagit mig att en dag skulle jag också vilja föreläsa, men kände då att vägen dit var ungefär en halv livstid. Jag kände mig inte “klar” eller mogen för det. Behövde processa mer saker, hitta mig själv (om man nu någonsin gör det?), lära mig mer om adhd, testa igenom mediciner ordentligt och hitta en balans i livet. Det var ju faktiskt bara 1 år och 3 månader sen jag fick min diagnos. När jag fick diagnosen kändes det som att det skulle ta lika lång tid som jag varit utan vetskap om den (24 år) att hitta ett stabilt liv, rätt medicinering, få gå KBT, kanske skriva en bok eller åtminstone läsa klart min utbildning!
Men så i maj, efter ett år när dem frågade mig kände jag mig helt plötsligt väldigt klar. Har insett nu att jag behöver ju ingen jäkla doktorsexamen i psykologi, hitta mig själv eller förstå exakt hur andra fungerar, för att kunna föreläsa om min diagnos bakåt i tiden?! Har ju faktiskt 24 år att gå igenom, det får räcka haha 😉
Det som jag brunnit mest för kring det här med att få föreläsa är att få visa en bild av hur en ung tjej (eller ja det är ju relativt) har lyckats (mer eller mindre) kommit dit jag är idag. Med studier, medicinering, KBT, relationer (Det är fortfarande en lång väg kvar dock) osv… När jag ser tillbaka på mig själv för ett år sen trodde jag aldrig att jag skulle lyckas klara 30 av 30 hp på psykologin, och att jag ens tillslut skulle komma in?! Att jag skulle “klara” av att ta mig igenom 3 mediciner för att sedan hitta en 4:e som verkligen fungerar! Att jag ens haft tålamodet att gå igenom all den smärta psykiskt och fysiskt alla biverkningar inneburit under 9 mån tid! Att KBTn verkligen skulle fungera på mig. Ja det finns mycket jag fortfarande förvånas över, och då alltså mycket att berätta om.
För tre veckor sen ungefär fick jag ett samtal från en arbetsterapeut som är med och håller i ADHD grundutbildningen i höst, de hade då lagt schemat för hösten och det visade sig att jag skulle få föreläsa tidigare än vad jag varit beredd på, redan 4 sep! 2 dagar efter jag flyttat in i studentettan och samma dag som studierna drog igång, jisses! Jag säger ju det, allt har en tendens att infalla på en och samma gång, som en livsmagnet. Träffade arbetsterapeuten några dagar innan jag skulle föreläsa. Hade då endast tänkt igenom i huvet ungefär vad jag ville få sagt, men hade ingen tidsplan eller bildpresentation klar. Detta hjälpte hon mig med, vilket jag är evigt tacksam för! Tänkte ett tag köra utan bilder men samtidigt så måste man tänka sig in i hur tråkigt det måste vara att lyssna på någon i 45 min utan någon visuell input i bakgrunden. Så fixade fram lite roliga/fyndiga 9gag bilder, samt lite bilder jag tagit själv på medicinerna osv.
Sen kom då den dagen jag skulle föreläsa, förra onsdagen 4 sep. Kände mig lite stressad över att jag inte riktigt hade övat in allt samt inte var säker på hur lång tid det skulle ta och säga allt. Men ville heller inte vara FÖR förberedd, då jag personligen har jättesvårt för att öva in en hel text, för att sedan bara rabbla den flytande. Det är lättare att prata direkt från hjärtat enligt min åsikt, men samtidigt hålla sig till olika områden. Min största rädsla var att sväva ut för mycket på något, skynda mig genom allt eller prata otydligt. Var också osäker på om det skulle gå hem hos alla. Det var viktigt för mig att träffa in på de flesta inom i alla fall något område. Hade någon skräckbild i huvudet om att alla skulle sitta och hålla på med sina mobiler, sitta och trumma med pennorna eller bara somna av tristess haha 😉
En timme innan jag skulle föreläsa fick jag ett nervöst anfall. Hela dagen blev bara helt fel. Hade i huvet sedan långt tillbaka redan planerat vad jag skulle ha på mig, att jag skulle hinna sminka mig, gå på föreläsning innan, hinna äta. Ja det var mycket i mitt huvud som sen inte blev av. Tog helt andra kläder, som jag i och för sig kände mig mer bekväm i (mycket viktigt det där med hur man ser ut, första intrycket osv!) sminkade mig 30 min innan jag skulle föreläsa, han knappt äta pga illamående, ja det är inte lätt när man är stressad! Hade dessutom sovit skit den natten då jag fortfarande inte “landat” riktigt med flytten, skolan och allt.
Sen gick det väll ungefär 5 min in i presentationen, och all nervositet släppte! Kändes som att prata inför 30-40 pers (vet inte exakt hur många det var) som jag kände! Det var också skönt att få se och höra att många kände igen sig i mycket av det jag pratade om. Drog lite skämt om vad som är typiskt med att ha ADHD/ADD och det verkade vara uppskattat! Samtidigt drog jag upp mindre bra saker varvat med det. Min ADHD resa är inte den roligaste, men förhoppningsvis inspirerande! Det var dock många saker jag inte hann säga, drog över 5-10 min på tiden, men då vet jag och andra sidan vad som ska minskas ner på till nästa gång! Fick en hel del riktigt bra och relevanta frågor, som kändes lätt att svara på dessutom. Efter föreläsningen var det några som kom fram och gav mig positiv feedback! Skönt att höra, med tanke på att i mitt huvud hade jag pratat både för fort, otydligt och för mycket. Men det verkade inte alls vara så! Berättade för arbetsterapeuten som hjälpt mig med presentationen att jag var jätteglad över att fått gjort detta och gärna vill göra det igen. I oktober kommer de troligtvis starta igång en ny grundutbildning, så hon skulle kontakta mig då! Känns som att jag lärt mig sjukt mycket bara på att stå inför folk och nu vet jag mer vad jag ska ändra på till nästa gång!
Det här var det jag pratade om:
– Lite om mig själv
– Min ADHD resa
– Skolan då & nu
– Jobb/arbete
– Relationer, familj & vänner
– Behandling; Medicin
– Kognitiv beteende terapi med inriktning på ADHD/ADD
– Min problematik då & nu
– Styrkor & begränsningar med att ha ADHD
– Nuvarande situation & framtiden
– Tips & råd
