Läste tidigare idag en intressant artikel som Underbara ADHD länkade till på sin FB-sida. Här hittar ni artikeln: ADHD följer med upp i åren
Efter att ha läst den, så fick det mig att fundera. Det väcktes som alltid hos mig när det kommer kring allt som har med ADHD, en massa tankar som jag skulle vilja dela.
Ja, det har väll inte undgått någon att man faktiskt kan ha ADHD som vuxen, och att det inte bara är barn som har det. Många har en bild av att man växer ifrån det. Skulle vilja hävda att ja, vissa gör det, mer eller mindre. Det är en läskig tanke att man så länge vetat mycket om ADHD, eller DAMP som det tidigare hette. Men då trodde att det växer bort och som jag tidigare nämnt att i vissa länder har man fortfarande en helt annan syn på uppkomsten till ADHD. Att det skulle vara något som uppkommer kring tex sociala missförhållanden i uppväxten. Ja, det kan påverka diagnosen på så sätt att det blir värre att hantera den och svårigheterna i livet. Men inte som en egentlig orsak. Det finns framstående forskning kring att man vet att vissa nivåer i hjärnan är lägre hos personer med ADHD än hos andra. Hur mycket är nog väldigt individuellt, därav ser symptombilden olika ut från person till person. Grundsymptomen är dock samma, fast mer eller mindre.
Det gjorde ont i mig, som det ofta fortfarande gör, när jag återigen fick läsa ren och kort fakta kring symptombilden som ser ut såhär (text tagen från ovanstående artikel):
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Symtomen är problem med uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet, som kan förekomma var för sig eller i kombination med varandra. ADHD är en vanlig funktionsnedsättning, cirka fem procent av alla barn har ADHD och problemen finns ofta kvar i vuxen ålder.
Det första jag tänker kring den här korta faktatexten är att det är detta folk läser och tar in, såklart. Ganska givet. Står överallt nästan om man söker på ADHD. Och ja, det är så symptombilden ser ut i grova drag. Det känns nästan lite lustigt och konstigt. Kan inte riktigt “ta” på det som står skrivet i sten och tänka mig att det där är jag, fortfarande. För att, det är så mycket mellan raderna som faller bort. Grova ord som sagt. Ser fortfarande framför mig en liten pojke i skolan eller på dagis som springer omkring och leker allan, upplevs som störig, vill ha uppmärksamhet (men inte får det, ja tillräckligt i alla fall), har svårt att sitta still, tar plats osv.
Innan jag fick diagnosen hade jag en bild i huvet av att “det där” är det som ÄR ADHD. Fortfarande idag när jag bara läser texten ovan så känner jag inte igen mig. Så jag går omkring ständigt undrandes kring om det är den bilden även andra har och inte bara jag?
Många jag berättar för idag om min diagnos lyfter inte ens på ögonbrynen, det är såpass vanligt. Det blir även mer och mer vanligt att vuxna får diagnosen och inte bara barn. Samhället har börjat acceptera att det finns överallt. Då menar jag också precis överallt, träffar ofta människor, nästan dagligen som jag skulle kunna gissa mig till att de faller under en ADHD diagnos, ofta för att jag känner igen mig själv i dem, dras till dem, har samma energinivå osv.
Förundras dock fortfarande över hur olika symptombilden kan se ut, och att det faktiskt är en personlighet bakom varje människa med en ADHD diagnos som styr.
Det som inte alltid kommer fram, mellan raderna i faktatexten om ADHD, är en hel del! Detta stör mig på så sätt att jag själv glömmer bort vad det faktiskt innebär ibland men också den något missvisande bild människor ibland har. Det som ofta faller i glömska är tex att det är ytterst vanligt med en bidiagnos (ytterligare funktionsnedsättning, svårighet, affektiv sjukdom) vilket ofta kan göra livet ännu svårare. Tror att många ser på det som något “lätt” att leva med. För vissa är det säkert det, vad vet jag. Men för andra är det ett rent helvete. Att tänka på är att ja, det är något man har livet ut, det kan bli lättare att hantera sin diagnos om man bara får rätt “verktyg” och nej, det är inget man själv valt eller alltid kan styra över. Delvis styrs man av sin personlighet såklart, men vissa saker är sjukt svårt att manövrera vid stress, då stora krav ställs eller vid trötthet. Det är just där det syns, att man inte är som alla andra (om det nu finns något som kan kallas normalt nuförtiden). Det jag vill komma fram till är att det inte alltid syns eller märks, många saker i livet och hur vi ska agera tas för givet. Saker som man “bara” ska förstå eller göra.
Varför jag själv fortfarande inte känner igen mig i den grova hårddragna bilden som ges kring ADHD, beror på att jag inte alltid har problem med det. Ofta märker jag inte saker förns direkt efter det skett. Följden av det blir ofta korta depressioner, ångest (kan dyka upp flera gånger på en dag och ibland inte alls med några dagars mellanrum), irritation på mig själv och omgiviningen, att saker och ting tas väldigt bokstavligt, kompenserar misstag med att vara för noggrann eller perfektionistisk med andra saker osv.
Vissa saker i livet förväntas man bara ha kontroll över i vardagen, annars ses du som konstig, annorlunda eller bara märkvärdig. Det är just detta som leder till att många som har ADHD blir missförstådda, tas för givna eller känner sig missanpassade kan jag tänka mig. Detta baserat på egna erfarenheter, andra med ADHD och omgivningen.
Som vuxen människa ska du bara passa in, göra rätt för dig, inte göra si eller så osv. Det finns en hel del “oskrivna” regler kring hur vi ska bete oss. Som barn kommer du ofta undan med det. Men som vuxen är det svårare.
I mitt fall känner jag mig ofta ängslig, överbelastad med känslor och tankar som bara exploderar dag in och dag ut. Detta blir man trött av. Ibland också arg, irriterad, ledsen osv. vilket många runt omkring inte förstår eller har förståelse för. Ibland kan jag nästan gömma mig från verkligheten och vilja vara själv. Bara för att mitt huvud inte orkar ta in alla intryck och selektera alla känslor. Tack vare medicinen och KBT har detta blivit bättre, men är långt ifrån bra. Kommer troligtvis gå DBT i vår, skulle ha gått det nu i höst men det blev för mycket. Inom DBT får man lära sig att hantera känslor, relationer och impulser. Bli medveten och agera därefter.
Nog om det, vad jag vill komma fram till är att bakom varje människa finns så oerhört mycket mer än tex bara en simpel diagnos. Det finns personligheter, uppväxt och andra sociala orsaker till varför man är eller beter sig som man gör.
Idag brukar jag ofta berätta om min diagnos för de jag känner tillit för. Absolut inte som undanflykt eller ursäkt. Mer som en kort förklaring till varför jag är som jag är. Något ursäktande ibland, dock kan det ofta vara enda utvägen för att få andra människor att förstå. Ge en bild av att det här är en del av mig, därför kan jag vara såhär ibland, låt oss hjälpas åt att därefter försöka mötas halvvägs och kommunicera på rätt sätt, eller vad det nu kan handla om.
Man kan inte kräva att andra ska förstå om man inte själv gått halva vägen och förklarat. Livet blir ofta enklare med en öppen dialog, menar dock inte att man ska ställa orimliga krav på hur andra ska hantera en själv. Mer ge och ta principen. Berätta först, behöver inte vara om en diagnos, kan vara att man bara inte mår bra för tillfället, eller har svårt att styra över saker som händer i ens liv. För att sedan komma med förslag på vad som kan underlätta, om det det nu handlar om kommunikation eller något annat.
Ska man låta andra fritt få göra en felaktig och varaktig bedömning eller istället ge en förklaring på hur saker och ting faktiskt är. Ja det är nog upp till var och en att bedöma helt enkelt! 🙂
