Det var lite mer än ett år sedan jag skrev något här på bloggen, vilket beror på många olika saker. Long time no see! Ska verkligen försöka skriva här då och då, hur ofta återstår att se. Har under senaste året sagt både för mig själv och till andra att jag ska börja skriva igen, men det tycks vara lättare sagt än gjort. Har sett att det är många som kommenterat, framförallt inlägget om Elvanse som jag skrev för ett år sedan. Det finns hur mycket som helst att skriva om. För ett år sedan gjorde jag till och med ett långt worddokument med olika kategorier om saker jag tänkt skriva om. Men bättre sent än aldrig. Får beta av lite saker i taget. Det har såklart hänt en hel del under senaste året så listan kan göras ännu längre. Framförallt så finns det två saker som fortfarande existerar i mitt liv: ADHDn och min medicinering, för att börja med att nämna två saker.
Nu har det gått snart tre år sen jag fick min ADHD diagnos våren 2012. Det känns både som att det var precis nyligen men samtidigt som en evighet sen. Nästan overkligt och konstigt på något sätt. Vad har då blivit bättre och vad har blivit sämre under dessa tre år? Det är frågor jag ställer mig lite då och då. Kan bara konstatera att tiden går fort och många saker har inträffat eller gått framåt medans andra saker bara ligger och flyter eller är nedgrävt och bestående djupt någonstans inom mig. När jag precis fick diagnosen var allting så nytt, spännande, jobbigt men samtidigt konstigt. Grottade ner mig och tog reda på precis allt om diagnosen. Testade ut många olika mediciner under ett års tid. Gick grundutbildningar om ADHD, KBT inriktad på ADHD och sen började jag hösten 2013 att föreläsa på PRIMA neuropsykiatri om min ADHD. Under tidens gång så är det klart man tröttnat lite på allt som har med diagnosen att göra. Vill fortfarande föreläsa och hjälpa andra med diagnosen och dess anhöriga men har tyvärr inte samma glöd längre. Dock blir jag efter varje föreläsning helt rörd över tacksamheten och alla frågor. Det får mig att fortsätta. Kommer göra lite ändringar i min presentation i framtiden för att hålla uppe motivationen. Det är ju faktiskt så att på tre år händer det mycket saker. Det jag kände då känner jag inte lika mycket för nu. Men viss problematik ligger förstås kvar. Jag har svårt att ibland stanna upp och känna/tänka efter vilka och hur stora förändringar inom mig som faktiskt har skett under dessa år. Oftast är det när min omgivning ger mig feedback på hur långt jag kommit med mig själv och min situation. Det är lätt att bli “närsynt” och bara se allt dåligt som ligger kvar och skvalpar. Vissa saker kan jag bara inte styra över eller ta bort. Vilket stundvis kan reta gallfeber och göra ont psykiskt inom mig ibland. Däremot har jag blivit betydligt mer uppmärksam både innan och efter olika typer av problematik uppstår i vardagen. Man blir aldrig helt klar med sig själv har jag insett. Det enda som händer är att man lär sig acceptera och hantera sig själv, omgivningen och sin vardag på ett lättare och bättre sätt. Saker och ting är inte lika tungt lika ofta längre, nu när jag är medveten om varför och när det sker. Sedan har det förstås att göra med HUR MYCKET jag själv vill/orkar/är kapabel till att göra en förändring. Med tiden har jag insett att förändringar inifrån tar tid. Sår syr inte ihop sig själva. Det behöver dock ta den tiden det tar. Kan man bara acceptera det så blir allting mycket lättare. Att omge sig med rätt typ av människor är också viktigt. Är jag i en situation/på en plats/i en omgivning eller miljö där jag VET att saker och ting kan röra till sig inom mig psykiskt och fysiskt så är det viktigt att anpassa sig och vara förberedd. Eller om man kan, avstå helt. Det kan handla om att motstå frestelser, hantera olika situationer eller personer eller reglera sitt eget beteende. Det är fortfarande stunder och perioder där jag är beredd och ge upp och får panik över mig själv eller situationen. Mitt kontrollbehov tar över och mitt huvud orkar inte vara på flera platser eller släcka flera bränder samtidigt. När dessa situationer uppstår så finns det tre vägar att välja: Att acceptera läget och arbeta sig igenom det, fly eller spela död. Det förstnämnda är såklart bäst men inte alltid lättast. Slutligen har jag lärt mig att viktigast av allt är att tillåta och ibland till och med tvinga sig själv att ta mentala pauser. Utan dessa pauser där man stannar upp och “vilar” mentalt så hamnar man tillslut i ett djupt svart hål som man sedan måste gräva sig upp ifrån. När man har ADHD är det lätt att hamna i onda cirklar och gå all in för att sedan inte orka eller ha lust med något alls. Den största förändringen för min del under dessa tre år är att jag har blivit bättre på att säga nej i vissa situationer och tillåta mig själv att inte ha ångest i de situationer när min tillvaro är överbelastad med saker som måste göras och bara ta en paus på några timmar, ibland veckor från olika saker. Bara göra det som är absolut akut och sedan vara nöjd där. Acceptans och att vara uppmärksam är vägen till förändring!