Då vare slut på denna kurs. Har två inlägg som är från tidigare kurstillfällen som jag tänkte lägga upp. Är bara inte färdig med dem än.
7 gånger har det varit, varje torsdag. Missade dock förra torsdagen, var förkyld. Tycker i sin helhet att kursupplägget varit väldigt bra. Lärt mig en del på föreläsningarna men mycket visste jag och många där redan innan. Vi har även haft gruppsamtal med personer i samma åldersgrupp som har ADHD eller ADD. Dem var faktiskt riktigt bra. Skönt att få ventilera sina tankar, frågor och fördomar med andra i ungefär samma sits. Insikten i att alla är inte likadana eller har samma problematik. Vissa har ytterligare sjukdomar eller funktionshinder samt mer eller mindre av det. Det är även helt individuellt hur mycket medicin man behöver och om man överhuvudtaget vill ta medicin.
Många tankar och funderingar har dykt upp på sistone. Ibland frustration över hur få som ändå har insikt i det här. Tänk om alla fick lära sig det jag vet om NPF (Neuro Psykiatriska Funktionshinder). I skolan, på arbetsplatser och inom familjer. Det är ändå en del procent av befolkningen som har dessa. Hörde någon siffra på att bara i Stockholm är det 55 000 som har det, säkert fler. Det är mycket!
I en klass på 20-30 elever skulle man kunna säga att 2 har bara ADHD/ADD. Sen finns det andra sjukdomar och funktionshinder, så det är nog några ytterligare som har ett/flera andra NPF m.m
Tycker det är viktigt att nå ut med sån här information som på föreläsningarna jag varit på. Folk har så mycket förutfattade meningar om saker. Särskillt det som står i media, det är totallt livsfarligt.
Det sjuka efter att ha gått den här kursen men även själv läst på mycket om ADHD. Jag kan verkligen se och känna vilka som har det. Det är läskigt hur ofta jag har rätt dessutom. Även fast alla inte är likadana så är det ofta ett genomgående mönster. Öppenhet, avbryter andra, svårt att fokusera och lyssna, impulsiv, ofta rolig och på. Självklart är inte alla såhär. Men många! På senaste tiden är det 4 stycken bekanta eller vänner till mig som tror själva att dem har ADHD. Jag kan inte annat än hålla med dem eller relatera till hur dem är. Det är även många som ställer sig frågan; Borde jag också gå och kolla upp mig? Den enda som kan svara på det är du själv. Jag har ofta sagt, om du eller din omgivning inte lider av det eller ser det som något större problem så kanske det inte är så viktigt att få det printat på ett papper?
För mig var det en räddning. Har sökt efter svar i större delen av mitt liv och äntligen hittat rätt. Vissa är starka i sig själva och kanske inte behöver KBT eller medicin. Men för mig har/kommer det betyda mycket. Då jag också lidit av depressioner, ångestattacker och självdestruktivt beteende. Det är vanligt att detta blir en följd av diagnosen. Vid kaos, stora krav och oordning i livet så uppstår frustration. Vissa har lärt sig att rikta det med ilska och andra inåt nedbrytbart. Så nej, jag anser att man absolut inte behöver genomgå en 5 veckors utredning om man mår bra. Jag var inte ute efter att få en stämpel eller bli satt i ett fack, snarare få svar och nycklar till hur jag ska jobba med mig själv.
Har på senaste tiden lagt märke till dem som har ADHD/ADD på papper och har testat medicin, men inte fortsatt av olika anledningar. Vissa känner att dem inte behöver det längre, andra för att dem inte vill bli “mindre” sig själva. Nackdelen med medicin kan vara att det gör att man blir väldigt lugn men pigg/fokuserad. Det finns dem som bara vill vara impulsiva och njuter av det. Älskar sina brister/tillgångar beroende på hur man ser det. Jag gör det ibland men när den “mörka” sidan av mig tar över och övergår till humörsvängningar så är det det varken kul för mig själv eller någon annan.
Tänka, filosofera – Det är något jag ofta gör. Ibland bara exploderar det. Tänkte på en grej idag. Om jag hoppade över medicin helt och hållet, bara körde KBT samt rätt kost. Ställer mig frågandes om det skulle fungera. Är ibland väldigt vetenskaplig av mig. Fakta är fakta. Det ÄR nivåer i min hjärna som är och kommer alltid vara rubbade. Med rätt medicin som justerar detta så blir det bättre. Punkt slut!
Tanken är att man ska bli “normal” och som “alla andra”. Men frågan är, vill man det? Tänk om jag bara kunde ha mina stunder då jag är överkreativ, positivt impulsiv och hyperfokuserar lite oftare. Förstå hur mycket jag skulle få gjort?! Det är en drömtanke. Sen kommer verkligheten i kapp en, då jag inser att apati, igångsättningsvårigheter, dålig självkänsla, svårt att lyssna, ofokuserad, humörsvängningar. Detta är inget jag vill vara med om. Visst en del kan säkert KBT hjälpa till med, men aldrig allt om man har stor problematik. Signalerna i hjärnan som är fel kommer fortfarande bestå. Har svårt att tro på att lura/bygga om det mentala kan få bort kroppsliga/fysiska besvär helt och hållet. Vet inte om jag förklarade det där på ett bra sätt? 🙂 Placeboeffekten vet man fungerar. Frågan är om det kan göra det vid NPF. Kanske aldrig får något svar på det..
Just nu har jag en period där allt går som en skitsnabb berg och dalbana, fast med bara minuters mellanrum. Känslan av att inget är stabilt eller ordnat.
Har tidigare fått väldigt fina kommentarer som jag tänkte skriva ut och läsa. Eftersom mitt belöningssystem (Dopamin) och närminne är väldigt rubbat så ser jag bara det jag känner för stunden eller ska göra/inte gjort. Allt positivt bara flyter bort. Om jag påminns om det så kommer jag ihåg känslan, annars aldrig. Detta gör att kroppen ständigt letar efter belöningar. Så är det nog många som känner? I mitt fall funkar träning, ridning eller musik ganska bra. Mat är ofta totallt ointressant. Det kanske händer någon gång att jag verkligen i lugn och ro kan njuta av det jag äter, annars äter jag bara som ett måste.
Dagens insikt är i alla fall: Ge aldrig upp. Envishet är en av mina starka sidor, higfive på den! ^^
